Igenkännande

För närvarande läser jag Kapuścińskis: På resa med Herodotos

Där skildrar författaren hur han drabbas svårt av värmen under ett besök i Khartum:

I rummet dit portiern tagit mig susade ventilen som satt i taket, men bladen som snurrade gav ingen svalka, de bara rörde runt i luften om ångade som kokhett vatten. Det var varmt här, tänkte jag och gick ut på staden. Jag visste inte vad jag gjorde, för knappt hade jag gått några hundra meter förrän jag insåg att jag fastnat i fällan. Gassande hetta dråsade ner över mig från himlen och fjättrade mig vid asfalten. Huvudet bultade och jag fick svårt att andas. Jag kände att jag inte skulle orka ta ett stegtill, och samtidigt blev jag klar över att krafterna inte skulle räcka tillbaka till hotellet. Jag greps av panik, jag fick för mig att om jag inte omedelbart kom i skugga skulle solen ha ihjäl mig. Jag såg mig febrilt omkring men upptäckte att jag var den enda varelse som rörde sig i hela synfältet, att allt omkring mig var livlöst, tillbommat, tyst. Ingen människa någonstans, inget djur någonstans.

Herre Gud, vad skulle jag göra?


Jag upplevde ju detsamma i Kairo 1953.


Like mad dogs and Englishmen I went out in the midday sun


Det slutade dock lyckligt även för Kapuściński...